Efter ett sommaruppehåll kommer här en lägesrapport;

Gunnar Carlsson på SVT fick runt midsommar ett frispel och gjorde tillsammans med Christer Nilson (Ordförande i producentföreningen) och Charlotta Denward (Svenska Filminstitutet) utalanden i en artikel i DN som gick ut på att alla små produktionsbolag ska bort, att bolagen istället borde gå samma och försöka bli större.

Artikeln väckte starka reaktioner och debatterades bla på Filmcafe.nu vilket du kan läsa här samt på Independent.nu vilket du kan läsa här. Martin Munthe kallade utspelet för en krigsförklaring och utsåg SFI:s nya VD Cissi Elwin till ÅRETS ROOKIE

Oscar Petersson startade en namninsamling för att kräva Gunnar Carlssons avgång. Filmkritikern Emma Gray-Munthe kommenterade artikeln på sin blogg shoot me while i'm happy liksom Monica Rolfner. Även Kulturekonomi.se lyfte upp idiotin.

Själv så skrev jag ett mail till Alliansens riksdagsledamöter för att höra hur de ställde sig till att SVT och Svenska Filminstitutet öppet motarbetar små entreprenörer i filmbranschen.

Några snabba reaktioner kom bla från Centerpartiet och
Moderaterna;

"jag tror att min åsikt i denna fråga är tänligen känd. Jag vill ha en fri television på marknadsekonomins regler där man har vissa minoritetsprogram på upphandling. Ståller mig helt bakom din tes och tycker att det statliga tv-bolaget agerar helt fel."
Annie Johansson (C)
Riksdagsledamot Centerpartiet

"Jag utgår från att vi i Centern varken vill ha planekonomi eller monopol för de stora producenterna. Jämför energisituationen så ser du att de stora (Vattenfall, Enron, Fortum) missköter sig relativt mindre kommunala energibolag som håller avsevärt lägre priser och lyssnar mer på kunderna."
Eva Selin Lindgren (C)
Riksdagsledamot Centerpartiet
Suppleant i Näringsutskottet

"Som kulturpolitiker kommer jag i fortsättningen arbeta för småföretagande inom kultur där naturligtvis filmproduktion också inräknas.En hjärtefråga för mig faktiskt! Jag ser fram emot en brinnande diskussion!"
Solveig Ternström (C)
Riksdagsledamot Centerpartiet
Ledamot i kulturutskottet

"Charlotte har bett mig försöka svara dig! Den uppkomna situationen är olycklig. Att medvetet styra den svenska filmbranschen på detta sätt kan, precis som du säger, i det långa loppet komma att inverka negativt på kvaliteten på det som produceras. I ett idealfall där marknaden helt får styra sig själv (förutsatt att alla håller sig till spelreglerna) överlever bara de produktioner som är bäst (som publiken vill ha). Att tvinga mindre bolag att gå samman känns inte som en naturlig lösning och kan i värsta fall innebära att den kreativitet som tillåts flöda på den fria marknaden kan komma att inskränkas genom ett påtvingat sammangående.

Vi kommer att följa detta med stort intresse, debatten kommer troligtvis att fortlöpa under en lång tid framöver."
Eric Salmgren
assistent till EU-parlamentariken Charlotte Cederschiöld (M)

"Jag kommer att arbeta för mångfald, vilket är bättre än enfald."
Ulf Berg (M)
Riksdagsledamot Moderaterna
Ledamot skatteutskottet

Moderaterna gjorde även ett gemensamt uttalande som jag fick ta del av via riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg (M).

"Moderaterna anser inte att enbart stora aktörer ska råda på den svenska filmpolitiska arenan av filmproducenter. Filmbranschen mår bra av är den mångfald och kreativitet som närvaron av både de små och stora filmproducenterna genererar inom svensk film. Små bolag ska inte hållas tillbaka av fördomen att små aktörer på marknaden inte kan tillföra samma kvalitet som de stora aktörerna.

De små bolagen ska inte heller göras bidragsberoende genom att behöva producera film enbart utefter de riktlinjer som finns för att få bidrag för produktionen (då SFI är den största bidragsgivaren till svensk film). Vi har inte som mål att SFI ska bli en centralstyrande makt som har bestämmanderätten över kvalitet och över vad publiken vill se eller inte de kommande åren.

Vi behöver mer skapande och vi anser att företagande i alla skalor, stora som små, är bra för branschen och näringslivet i stort. Moderaterna värnar om entreprenörskap och småföretagande, särskilt inom kulturområdet. Ett monopolistiskt tänkande utesluter nya visioner och nyskapande"

Vi får hoppas att dessa uttalanden nu även tillämpas i praktiken och att det innebär att SVT och SFI slutar motarbeta små entreprenörer.

Jag såg även att Centerpartiet redan tidigare identifierat riskerna med den nuvarande filmpolitiska modellen;

"En annan risk ligger i den nya sammansättning som styrelsen för Svenska
Filminstitutet förutsatts få (och redan fått) genom att företrädare för branschintressen åter tagit plats i denna. Detta får på intet sätt medföra att
de kulturella intressena nedprioriteras till förmån för produktionen."
Ur Motion 1999/2000:Kr4 till riksdagen 1999/2000:Kr4 av Sellén, Birgitta (c) med anledning av prop. 1998/99:131 Ny svensk filmpolitik.

Jag postade dessutom, i allmänhetens tjänst, ett inlägg i SVT:s forum. eftersom jag ansåg att agerandet inte direkt var i linje med det jag fann i SVT:S Public Service redovisning;

"SVT ska bidra till utvecklingen av svensk filmproduktion (sändningstilståndet 11§)."

eller deras (SVT:S) Strategidokument (STRATEGI MOT 2012)

"För att ta tillvara den kompetens som finns internt och utanför
företaget ska SVT etablera nya samarbeten och nätverk."

Jag pratade även med nämnden för offentlig upphandling. Som precis som kammarrätten ansåg/anser att både SVT och SFI är upphandlande enheter. Vilket man kan läsa mer om på sidan 3 i deras nyhetsblad för juni 05 samt på sidan 3 i deras nyhetsblad för mars 05. Har dessutom haft kontakt via mail med konkurrensverket om ärendet.

Ja, ja vi får se hur den här såpan utvecklar sig.

Sedan sist har även Astoria gått i konkurs. (Någon som är förvånad?) Vilket även startade en debatt om vad som ska hända med den sk. kvalitetsfilmen och hur den ska definieras. Jag har själv länge undrat när just definitionen av kvalitet ska komma; Citerar från Kulturutskottets betänkande 2001/02:KrU10

"I motion Kr418 (kd) framförs att definitionen av kvalitetsbegreppet bör tyd-liggöras inför nästa filmavtalsperiod. Motionärerna pekar på den formulering i filmavtalet som säger att det statliga filmstödet skall gå till svensk kvalitets-film och menar att detta kräver en diskussion om vad kvalitet står för då det tas som utgångspunkt för hur filmstödet fördelas. Regeringen bör därför sna-rast återkomma till riksdagen med förslag till hur begreppet ”kva¬li¬tets¬film” skall definieras och tillämpas (yrkande 12)."

Alliansen har dessutom hunnit tillsätta en kulturutredning och Cecilia Wikström (FP) har gått till angrepp mot Anders Borg på DN-debatt för att inte kulturarbetarna inkluderas i satsningen på skatterabatter för tjänsteföretag. En artikel som kommenterades bra på Bloggen Bent samt på Kulturekonomi.se


To be continued....

För de som vill fördjupa sig i ämnet filmfinansiering så kommer här några boktips:

THE PRODUCERS’S BUSINESS HANDBOOK
Av Jr., John J. Lee och Rob Holt
Pris: $39.96
En bok som ger en snabb förståelse för hur Hollywood systemet fungerar. Vem är vem. Hur fungerar ekonomi och avtal. Dock lite väl anpassad för större produktioner så det är svårt att överföra på svenska förhållanden. Lite av informationen känns även gammal. Men boken ger en snabb överblick över hur hollywood systemet – borde – fungera, om det sedan fungerar så i praktiken råder delade meningar om. Med tanke på bokens pris så kan du få bättre information för pengarna.

MOVIE MONEY: UNDERSTANDING HOLLYWOOD’S (Creative) ACCOUNTING PRACTICES
Av Bill Daniels, David Leedy, och Steven D. Sills
Pris: $17.21
Lättläst rolig och utförlig bok om Hollywood systemet ur ett redovisningsperspektiv. Beskriver finansiella, redovisningstekniska och juridiska strukturer. Häpnadsväckande hur de lyckas ta sig an ett sådant tungt ämne och göra det lättläst och till och från även lite kul. Mycket lärorik. En ”måste ha läst” bok för alla som tänkt ge sig in i leken.

THE BIZ: THE BASIC BUSINESS, LEGAL AND FINANCIAL ASPECTS OF THE FILM INDUSTRY
by Schuyler M. Moore
$20.40
En mycket väl skriven, men dock något svårläst bok som belyser ekonomi och ansvar i branschen ur främst ett juridiskt perspektiv (anpassad för amerikanslagstiftning tyvärr). Mycket matnyttig men kan också vara ganska svår att ta sig igenom. Kräver ganska god engelska och möjligen lite förkunskaper om branchen. Bra om du vill lära dig att skriva avtal (eller läsa vilket kan vara minst lika viktigt). + i kanten för att den även tar upp frågor kring streamad media något de flesta böcker i den här genre hoppar över. Man läser den inte för att den är rolig även om den kanske inte är fullt så tråkig som andra böcker om juridik.

PRODUCING, FINANCING, AND DISTRIBUTING FILM: A COMPREHENSIVE LEGAL AND BUSINESS GUIDE
Av Donald C. Farber, Paul A. Baumgarten, Mark Fleischer
Pris: $12.21
En lättläst relativt heltäckande bok om processen från finansiering till distribution. Främst belyser och förklarar den alla olika former av avtal. Lite tråkig men utförlig och en bra början för de som vill lära sig.

43 WAYS TO FINANCE YOUR FEAUTURE FILM, UPDATED EDITION, A COMPREHENSIVE ANALYSIS OF FILM FINANCE
Av John W. Cones
Pris: $22.48
Fungerar lite som ett uppslagsverk för filmfinasiering och olika typer av avtal. Lite tråkig och svårläst och fick känslan att den inte var så updaterad som titeln gav gällande. Men den är kul för att snabbt få en överblick över hur många olika former av alternativ för finansiering som finns.

FILMMAKERS AND FINANCING, FIFTH EDITION, BUSINESS PLANS FOR INDEPENDENDTS
Av Louise Levison
Pris: $19.77
En mycket bra relativt lättläst bok för dem som vill ha råd på vägen I utformandet av en affärsplan för sitt filmprojekt. Den belyser och berör mer frågor kring kommunikationen av ditt filmprojekt än frågor om avtal eller redovisning även om det ibland går hand i hand. Lite tråkig läsning, men nyttig.

THE INDEPENDENT FILM PRODUCERS’S SURVIVAL GUIDE: A BUSINESS AND LEGAL SOURCEBOOK
Av Gunnar Erickson, Harris Tulchin, Mark Halloran
Pris: $16.47
Har inte läst den här boken ännu. Men den verkar ha ett väldigt bra rykte för dem som vill fördjupa sig i avtal.

Alla är på engelska och skrivna ur mer eller minre ett “hollywood perspektiv”.

Alla böcker finns att köpa på AMAZON

/tomas

Äntligen!

Bu börjar debatten kring de de olika formerna av filmstöd inom EU komma igång och ifråggasätta all detta avtalskramande inom "branschen" i unionen.

Heja Sverige! Hurra för Europa

http://epi.vgregion.se/vgrtemplates/page____11720.aspx

http://epi.vgregion.se/vgrtemplates/page____11720.aspx

Den ljusnande framtid är vår!

/tomas

Okej. Bloggen är uppe. Första inlägget får bli en kopia på ett inlägg jag gjorde i SVT:s forum under rubriken "visioner för 2020".

Klicka på rubriken om du inte ser hela inlägget.


VISIONER FÖR ETT NYTT FILMSVERIGE 2020

Det är 2020 och Sverige är en blomstrande nation för filmproduktion. Filmberättandet har även hamnat i fokus sedan Nobelpriset i litteratur 2007 tilldelades Ingmar Bergman och några år senare till Quentin Tarantino. Det senare sågs även som ett första steg till att elitismen inom filmkulturen började avta för att senare försvinna helt. Bland annat så avskaffades Guldbaggen och istället ersatte man detta pris med ett gemensamt nordiskt filmpris med en oberoende extern jury som finansierades direkt av de nordiska länderna, utan koppling till branschen. Dessa åtgärder gjorde att ett första steg till att alla dialogtunga, ämnesbaserade berättelser som saknade visuellt berättande och fastnade i att älta backstory försvann i den Svenska filmen.

Amerikanska lobbyorganisationer slutade jaga pirater i Sverige eftersom den svenska filmbranschen började se sambandet mellan att de som laddade ner mest film även var de som gick oftast på bio. Även om bio inte är det primära intäktsfönstret år 2020. Sedan DRM skyddet helt avskaffades och nya distributionsformer öppnade sig, så ökade den digitala försäljningen av film istället markant. Dessutom insåg man, i Sverige, det hycklande i att tala om nedladdning i termer av stöld när samtidigt kostnaden för statens subventioner till filmavtalet i avtalsperioden som avslutade 2010 uppgick till närmare 1200 miljoner. Man insåg att det var ju trots allt publiken, Sveriges medborgare, som från början finansierat dessa miljoner genom skatt och avgifter på biobiljetterna. Miljoner som sedan till större delen delades ut till den av den då så kallade svenska filmbranschen. Man förstod att skulle man över huvud taget kunna prata om stöld av film var man tvungen att först skapa en fri marknad. Något man också gjorde. Vi har 2020 fått ett filmklimat i Sverige som verkligen kan producera bra film och inte längre satsar på att göra konstgjord andning på de dåliga. Vi har fått en Svensk filmbransch som står sig internationellt, på den globala marknaden och inte bara producerar filmer som är roliga för de närmast sörjande. Branschen har även börjat samarbeta internationellt mot de ligor som systematiskt piratkopierar i stor skala. Kina har sedan länge blivit en av de främsta aktörerna inom detta område och tekniken har förändrat landet totalt. Censuren är avskaffad och det fria ordet och den möjligheten att producera film är nu verklighet för alla landets medborgare.

År 2020, så är även de lagliga alternativen av nedladdning äntligen bättre, än de illegala. Biograferna har diversifierat visnings- och intäktsfönster. Man har satsat mycket på att försöka skapa ett mervärde och bredda licensieringsformerna för filmerna. Allt från att bygga dyra exklusiva biografer som mer liknar dagens operor, än biografer, till att bygga digitalbiografer på allt från fritidsgårdar, båt- och golfklubbar andra föreningslokaler, där filmer visas gratis och man istället lever på kringförsäljningen. Kreatörerna har dessutom numer andelar av popcorn och övrig kringförsäljning på bio. Dessutom så genomfördes en stor satsning på utbyggnad av höghastighets bredband i hela landet. Detta kombinerat med de nya affärsmodellerna gjorde att Sverige var först ut med att starta biografkedjor i digitala världar som second life och Ntropia. Dessutom så samarbetar biografägare och distributörer sedan länge med olika former av communities, dejtingsidor o andra typer av internetbaserade tjänster.

De nya utbildningssatsningarna inom filmen sneglade en hel del på den kommunala musikskolan. Något som gjort att behovet av kvotering i filmbranschen helt uteblivit och att alla unga fått en mycket större förståelse och respekt för upphovsrätten. Dessutom så innebar dessa satsningar att kunskaperna om filmfinansiering, med främst privata alternativ, stärktes oerhört. Effekten blev att den gamla vanföreställningen, att film endast kan stöttas via bidrag, försvann. Media lyfte plötsligt fram bra positiva förebilder istället för att fokusera på skräckexempel kring vad privatfinansiering av den svenska filmen, skulle kunna leda till. Dessutom såg man till att alla unga fick se verkligt kvalitativ film i undervisningen snarare en någon film från förra året som producerats enbart för att använda skolturnéer som en plattform i marknadsföringen.

Den 10% avgiften på biobiljetter togs bort. Mingel på filmbarer har också blivit ett lika vanligt inslag i 2020-talets afterwork, som på år 2007:s sportbarer. Man lyckades genom ny förpackning, design, kreativitet, fantasi och nytänkande skapa så bra produkter att även de riktigt, riktigt lata och snåla människorna kände att de är villiga att spendera sina surt förvärvade pengar på film. Dragningskraften i den gemenskap som uppstår i en delad filmupplevelse har helt enkelt år 2020 blivit för stor för att kunna motstås. Detta eftersom filmen nu mer är en total helhetsupplevelse som skapar en identitet, gemenskap och bygger minnen för livet och inte längre är någon isolerad företeelse som går att jämföras med upplevelsen i hemmabio systemen.

En rad nya betalningsmöjligheter för film främst via internet, via mobil/sms, förköpta betalkort, medlemskap i internetklubbar/communities och har även, år 2020, skapat mer anpassade och diversifierade priser för filmer. Allt från dyra exklusiva signerade lyxförpakningar av HD-DVD:er till internettjänster som tillhandahåller fri tillgång till olika lågprisfilmer med gamla titlar. Priset på en "normalt" nedladdad legal film ligger nu på 5 kr, men med den stora skillnaden att år 2020 så går 90% av dessa intäkter till upphovsmännen (till skillnad från dagens ca 20% - 40%). Det har med andra ord äntligen blivit billigare att ladda ner film än att bränna kopior av kompisarnas DVD:er. Dessutom har det blivit enkelt att stödja kreatörerna utan misstankar om att allt för mycket pengar försvinner på vägen i olika administrativa avgifter. En förändrad praxis kring avtalen med distributörer av DVD och Video on Demand (VOD), innebar att kreatörerna, nu mer, får högre andel av intäkterna. Något som verkligen påverkade att kreatörerna i filmbranschen kunde leva på sin lön. Man blickar, år 2020, med förvåning tillbaka på början av millenniet då branschen ännu var fast i en praxis i dessa avtal som härstammade från BETAMAX tiden i början på 1970-talet, då ingen brydde sig om intäkter från videodistribution och än mindre hade hört talas om internet. Lyckligtvis tvingade ju tekniken fram en snabb förändring som underlättade för artister, producenter och övriga kreatörer att engagera sig i alternativa former.

Branschen genomförde även en storsatsning på förenklade avtal som kunde ingås över internet, genom digital signering, något som gjorde att man skapade enorma vinster genom kostnadsminimeringar på administrationssidan. Eftersom dessa elektroniska tjänster utsattes av stark konkurrens genom alla de bolag som ville slå sig in på marknaden så gynnades kreatörerna genom fördelaktiga avtal. Man har dessutom verkligen tagit vara på den allt billigare tekniken. De gamla tunga filmkamerorna har placerats på museum och mer eller mindre alla har möjlighet att göra film med hjälp av bra digitala filmkameror och sina hemdatorer. Något som började redan i början redan förra årtusendet men som exploderade det senaste decenniet. Detta demokratiserade hela den filmskapande processen och gjorde att gränsen mellan proffs och amatörer nästan helt suddats ut. Dessutom uppmuntrade och möjliggjorde man för alla duktiga svenskar som arbetar med visual effects på de stora specialeffekt- och efterbearbetningsbolagen utomlands, att återvända hem och sätta Sveriga på kartan som ett starkt land inom just visual effects.

Filmfestivalerna blomstrar år 2020, sedan man startat ett antal filmfestivaler även på sommaren, som går i samma anda och har samma attityd som Hultsfredfestivalen har inom musiken. Dessa festivaler ger besökarna fri tillgång till filmvisningar på festivalområdet, något som mer eller mindre även har blivit praxis inom hela filmbranschen. Även biograferna tillhandahåller vecko-, månads- och årskort som ger besökarna fritt tillträde till alla filmer. Ett antal charterbolag i Sverige har även specialiserat sig på resor till olika filmfestivaler runt om i världen. Något som både stärkt kontaktnätet hos svenska filmbranschen och ökat intresset för film hos svenska folket. Independentfilmare har även själva börjat distribuera sina filmer och ger sig ut på turneér med stora tältprojekt. Distributionen av vissa av dessa filmer liknar mer en cirkusupplevelse än de biografupplevelser vi varit vana vid. Det produceras nu även bokstavliga ”tent-pole” filmer för att möta denna efterfrågan. Samtidigt har hemmabiograferna mer eller mindre blivit standard och upplevelsen så mycket starkare när de flesta filmkanaler valt att sända alla filmer i minst 4K med bra ljud vilket gjort att det gamla HD-formatet med 5.1 ljud, övergivits.

Efter det sista filmavtalets utgång 2010, insåg man att det behövdes en helt ny filmpolitik. En politik som inte baserades i att det skulle finnas X antal pengar som skulle fördelas på Y antal personer. Utan en filmpolitik som baserade sig på marknadsekonomi snarare än planekonomi. En ny filmpolitik, skapades, som befriade filmen från all gammal form av statlig styrning av innehållet. En filmpolitik som bättre passade in i en demokrati. Den gamla avtalsmodellen där Svenska Filminstitutet stod för ca 1/3 av finansiering av de ca 45 filmer som producerades per år. Den modell som finansierade 1 av 3 personer på en svensk film, men som samtidigt tvingade producenter att betala kostanden för motsvarande 2 av 3 till staten i form av skatter och avgifter. Den modell som uppmuntrade producenter att anpassa sina filmer till vad de trodde statens filmkonsulenter sökte för typ av manus. Dvs, den modell som mer eller mindre redan spelade ut sin roll redan under Åse Klevelands epoken på Svenska Filminstitutet, slopades och har nu mer blivit en rolig norgehistoria. Fler och fler producenter insåg nämligen att produktionskostnaden ofta ökade med mer än vad Svenska Filmintitutets andel slutligen utgjorde av finansieringen, när de utvecklade i samarbete med dem. Dessutom hade många tröttnat på, den inom Svensk film, då rådande, dominansen av art-house filmer som anpassats för att filmkonsulenter vill få bra respons på filmerna ute på festiver och hos kritiker. Man sökte istället efter en ny modell som skulle underlätta för kreatörerna i filmbranschen att själv hitta dem de ville samarbeta med, utan statlig styrning. En modell som stärkte kreatörernas konstnärliga integritet. En modell som gynnade kreatörerna snarare än byråkraterna.

Den sista vågen av anpassade, kvoterade och byråkratiserade filmer utan attityd som producerades i Sverige höll i sig till filmavtalets utgång 2010, i och med satsningen på högre stöd till färre filmer som inleddes 2006. En satsning som naturligtvis slutade i samma katastrof som alla andra tidigare satsningar på högre stöd till färre filmer slutat i. Efter det så höjdes röster för en helt ny filmpolitik och man insåg behovet av att få in mer kreativitet, fantasi i branschen för att skapa en ny vassare attityd. En attityd som inte likställde en films kvalitet med priser på filmfestivaler eller spaltmeter på kultursidorna. Utan en attityd som mer lyssnade till folket, bio publiken.

Behovet var stort och lösningen ganska uppenbar eftersom de mest likriktade produktionerna hade producerats med filmavtalets filmbidrag och de med ett mer ärligt utryck och starkare konstnärlig integritet producerats utanför. Filmer som kommit som en motreaktion till satsningen på färre filmer med högre bidrag. Man insåg helt enkelt att det inte främst var pengarna som var problemet med filmen i Sverige utan att det som främst saknades var kunskap, visioner och mod hos individerna som arbetade med filmen. Tekniken fanns ju redan där sedan länge. När allt fler författare, regissörer, producenter och andra kreatörer började använda den så tvingade det fram en förändring.

Bransch och politiker tog slutligen sitt förnuft till fånga och insåg att Sverige inte främst skulle försöka konkurera med de amerikanska filmer som har budgetar i miljardklassen utan istället försökte man få branschen att satsa på fler filmer med lägre budgetramar. Man skapade ett högre produktionstempo med mindre smidigare produktionsteam som var mer flexibla. Samtidigt som man blev mer distributionsinriktade och skapade filmer som publiken verkligen ville se och var villig att betala för. Sverige producerade inte längre filmer som till 80%, på sin höjd, var roliga för det egna filmteamet och deras 700 närmaste kompisar. Produktionsbolagen tog inte längre några strategiska beslut att anpassa sina filmer efter vilken typ av bidrag som gick att söka. Istället producerade man filmer som publiken verkligen uppfattade var värda att betala för och man behövde inte längre skylla på att nedladdningen skapade ekonomiska problem.

Branschen fick bättre kostnadskontroll och större ekonomiskt fokus. Nya intäktsfönster skapades. Riskerna minskade och intäkterna ökade istället genom nya affärsmöjligheter och bättre politiska modeller. Man insåg att tekniken var här för att stanna och att alla försök att förneka nödvändigheten till anpassning skulle misslyckas.

Vad man gjorde var att stödja filmen i Sverige genom skattesubventioner. Man var tvungen att skapa en modell där all toppstyrning av filmpolitiken ersattes av mer demokratiska alternativ. Riktade satsningar till filmsektorn infördes genom slopade skatter och arbetsgivaravgifter, tillsammans med en ny skarp filmlag. Man sneglade på skattereglerna kring de filmfonder som tidigare funnits i Tyskland, samt det lease-back system funnits i England. Resultatet blev att man tillät riskkapitalister att dra av kostnaden för filmhyran, den kostnad som uppstår när distributören hyr ut filmen till biograf, genom ett lease-back system. Samt att riskkapitalister som investerade i filmproduktion via filmfonderna fick dra av negativkostnaden, den kostnad det kostar att producera filmen, vid investeringen.

Man underlättade för, och uppmuntrade entreprenörer inom film och media att ingå närmare samarbete med övriga näringslivet genom enklare och mer gynnsamma regler för produktplacering. Det här skapade en friare modell av filmstöd som innebar att producenter och andra kreatörer och entreprenörer i branschen själva kunde välja vilka samarbeten man ville ingå under friare former. Former som var bättre anpassade till de möjligheter som teknikutvecklingen och utbildningssatsningarna skapat. Nu behövde inte längre byråkrater lägga sig i den här branschen. Istället avgjorde distributörer, biografägare och riskkapitalister själv hur mycket de ville satsa på filmerna.

Film branschen i Sverige fick helt nya, positiva, erfarenheter kring hur produktplacering, cross-promotion och olika former av partnerskap med näringsliv, riskkapitalbolag och övriga investerare kunde utnyttjas. Det svenska bidragsberoendet film branschen i Sverige tidigare lidit av, förpassades nu till historieböckerna. Man slopande alla typer av förhandsstöd, företagsstöd och andra bidrag. Istället satsade man på att ställa högre krav på produktionerna i form av lönsamhet, vilket innebar att trycket på filmerna skulle hitta sin publik ökade och bolagen kunde inte längre leva på gigantiska bidrag utan istället tvingade föreningen Sveriges filmproducenter att hitta andra vägar att stärka ekonomin hos sina medlemmar. Vilket skapade ett mer rättvist system där skillnaden mellan de producenter som valt att vara medlemmar i föreningen och de som valt att inte vara det, minskade.

Efter att man insåg att de regionala filmfondernas verksamheter stred mot EU direktiven så valde man även att privatisera dessa verksamheter och landstingen behövde inte längre skära ner på kärnverksamhet som skola och sjukvård för att ha råd att stötta olönsamma filmer med hybris karaktär. Dessutom möjliggjorde man för privatpersoner att göra direkta avdrag i deklarationerna vid investeringar i filmproduktioner. Detta sammantaget gjorde att risken för investerare minskade och vinsten spelade inte lika stor roll.

Plötsligt kom modet tillbaka i svenska filmproduktioner. Den tidigare så riskfyllda, svårfinansierade oförutsägbara filmbranschen blev plötsligt en bransch som attraherade entreprenörer, investerare och kreatörer. En bransch med hopp och framtidstro. Skådespelare, regissörer, manusförfattare började bli mer aktiva i finansieringen genom att agera medproducenter och satsa sina löner i filmen. Tidigare hade denna form av finansiering kallats "gratisarbete". Nu lärde man sig istället att utnyttja den här typen av medproducentskap i finansiering genom att låta kreatörerna gå in med uppskjutna ersättningar av gager, arbeta mot andel av vinsten och andra liknande system man hämtat inspiration från, från IT- och riskkapitalbranschen. Hollywoods profit-participationsystem fick till sist ett fick stort genomslag även i Sverige. 60 år efter att det fört införts i USA. Sverige blev ett av de länder som samproducerade flest amerikanska stor-filmer. Samtidigt kom marknadstänkandet tillbaka till företagen i den svenska filmbranschen. Istället för att fokusera på filmer med mycket stöd och att uppnå låg break-even med litet eget risktagande, så fokuserade företagen på filmer med stora intäkter från distribution och försäljning.

I övergångsfasen var det naturligtvis mycket tjafs om break-even och olika definitioner i avtal och dylikt. Men slutligen tog man i alla fall sitt förnuft till fånga och den svenska filmbranschen fick en helt ny kapitalstruktur. En kapitalstruktur som byggde på att aktiva och kreativa medfinansiärer styr snarare än byråkrati. Något som gynnade tillväxten enormt och skapade bättre filmer. Filmer som hittade sin publik.

Detta gav naturligtvis resultat i form av stärkt ekonomi för branschen. Plötsligt fick filmarna i Sverige fokus på tillväxt och skapandet av en fri marknad där film kunde utvecklas, produceras, säljas, exporteras och exploateras helt oberoende från bidrag från statliga institut. Den stärkta ekonomin hos bolagen gav även möjlighet att satsa på fler smala filmer. Dessutom som gjorde allt detta sammantaget att risken för nepotism, korruption och jäv minskade markant. Plötsligt hade Sverige fått en verkligt marknadsstyrd, demokratisk filmbransch som utan att skämmas kunde producera filmer som kritiserade diktaturer. Att chefer för statliga institut skulle gå ut och ha synpunkter på hur, var och när medborgarna konsumerar media blev endast ett minne från en svunnen tid.

Behöver jag säga att alla sajter som distribuerar film över internet år 2020 fungerar på alla operativsystem, även på Linux.